Inom mig finns du men så liten som du då var, att du blivit större , jag förstår det men minnet av dig som du då var har ältat sig kvar. Ständigt sökande i mig själv , för att finna svar .. varför... Ser på mammor som kramar sina barn , ser dem växa upp , följa deras steg mot att en dag bli självständig man eller kvinna. Mina drömmar om dagen så om natten är den enda tid vi har. Vill så gärna ringa... tala ett slag... bara känna att just nu är det faktiskt du o jag men någon annan för våran talan , våran lag. Ständiga tårar som trycker på då jag vågar stanna upp o känna va de är jag egentligen känner.... . Saknad!! Kvällar som du i mitt minne knackar på , har aldrig känt mig så ensam som då. Maktlöshet o tiden bara rinner på! Jag är en mamma med ett stulet barn!